Att livet rullar på i ungefär samma spår är väl inte någon större nyhet, men när jag skall skriva i Charlies dagbok/blogg slår det mig verkligen. Vi var på landet i helgen – ingen större nyhet. Häromdagen var vi hos (min) tandläkare, besök där har jag skrivit om förr. Jag får, kort sagt, en känsla av att jag upprepa mig. Även om de olika turerna är olika är de ju samtidigt väldigt lika.

Visst hände det saker på landet som inte har hänt förut: Charlie markerade trattkantareller, trots att jag inte har lärt honom det.

Och nog betedde han sig annorlunda hos tandläkaren: hur mycket hon än fjäskade vägrade han att hälsa. Han som älskar att hälsa på folk och har charmat henne i flera år. Som den hund han är, har Charlie inga bekymmer med hur detta beteende kan uppfattas. Och som den människa jag är, försöker jag på alla tänkbara sätt att ursäkta hans distanserade sätt.