Den här sommaren har varit så härlig med mycket tid i skogen tack vara att vi köpte en egen bil för en tid sedan. Men när vi idag satt på bussen vände allt i ett omtumlande svep.

Vanligtvis har jag Charlie i knäet, men p.g.a. den intensiva hettan lät jag honom sitta på golvet. En gammal springer spaniel kliver på och skall passera. Det ser lugn ut och jag ser ingen fara i det.

Hunden hinner knappt se Charlie innan den har bytt personlighet och som en reptil måttat med käftarna mot honom. Som tur är har både jag och den andra matten snabba reaktioner och rycker samtidigt i varsitt koppel. Charlie skriker och blodet rinner i ögat. Jag känner mig illamående och tänker att detta inte kan vara sant.

Den andra matten är mycket ursäktande och erbjuder sig att betala taxi till Djurakuten. Där kan man konstatera att själva ögat mirakulöst nog har klarat sig, men ögonlocket är skadat.

Egentligen skulle man behöva sy, men eftersom Charlie är så gammal vill man inte ta någon risk utan vi får hoppas att det ändå läker. Så nu blir det smärtstillande och antibiotika en tid framöver. Om en vecka skall vi på återbesök och se hur det verkar.

Jag vet att det är kontroversiellt att säga det i Sverige, men jag måste säga att jag återigen tycker att man inte är helt fel ute när man i Wien har munkorgstvång på kommunala färdmedel. Det är många hundar som inte klarar av trånga utrymmen och på så vis skulle många olyckor undvikas. Om man hävdar att det är synd om hunden att ha munkorg, så är det väl ingenting mot vad det är om den som blir biten? Och ser man lite nyktert på det så är nog inte munkorgen värre för hunden än en ”haltigrimma” som många ”mjuka” tränare förespråkar. Till detta kan tilläggas att något som används frekvent i Sverige utan att man tänker på hundens välbefinnande, strypkoppel, är totalförbjudet i Wien. Allt som kan göra ont på hunden är förbjudet.